I takt med att boken rullar ut över Sverige (och Åland) börjar även tyckanden och åsikter kring den spridas. ”Gryningspyromanen” finns till försäljning på en uppsjö av platser. Boken har också presenterats i både tidningar och virala medier. Några exempel på reaktioner:
www.utkiken.net:
”Även om jag bor i samma landskap och arbetar i branschen måsta jag säga att boken tillför mycket ny kunskap och många reflektioner för min egen del. Författarna har arbetat sig tillbaka till mannens barndom och med hjälp av intervjuer och domstolsprotokoll målar man upp en bild av människan och vad som format honom. Dessutom finns det många intressanta redogörelser från bränder och polisarbetet med att försöka binda mannen till brotten.”
Maria Jansdotter-Farr på bokdebutant.se:
Författarna har verkligen satt sig in i hela problematiken, med motiv, rädslor, bristande bevis och bristande undersökningar av brottsplaster där det förekommit bränder. Man visar hur det varit och ger förslag för hur man kan förbättra utredningar vid brand för att säkra bevismaterial och för hur man kan förstå och bättre intervjua den personlighet som använder sig av bränder som hämnd. Man får en omfattande bild och blir insatt i förlopp och resonemang och fast det är en faktabok så drivs man igenom den och tappar inte intresset. Steget till deckare är inte långt. Mycket beror på språket. Man använder talspråk och det gör det lätt att ta till sig boken och det faktaspäckade innehållet.
Hursomhelst så rekommenderar jag boken, och applåderar som lekman författarnas vilja till bättre fungerande brandutredningsprocedurer och utveckling av rättsprocessen.”
Kristianstadsbladet:
”Ställd inför den faktasamling som presenteras i ’Gryningspyromanen’ är bara en reaktion rimlig. Den onde mannen borde ha burats in för lång tid och för längesen. Mer än något annat avslöjar boken rättssystemets systematiska misslyckande.
Listan på de bränder Gryningspyromanen Borgström har anlagt är, bortom rimligt tvivel, osannolikt lång. ’Gryningspyromanen’ innehåller så mycket fakta att man häpnar över den skada en enda man har åstadkommit och ändå har många av Borgströms bränder släckts i tid.
Spåren efter Borgström var tydliga, bland annat fanns avtryck av de skor han hade på sig när han några timmar efter bränderna greps. I Kristianstads tingsrätt fick han sju år. Domen överklagades. Hovrätten frikände. Varför? Skoavtryck visade inte att gärningsmannen varit på plats, bara att hans skor varit det, tyckte hovrätten. Inte underligt att rättvisan urholkas inifrån när den väljer att inte ha mer på fötterna.”
Nya Åland:
”Samtidigt är det detaljerna som är bokens styrka. Särskilt uppskattar jag då Pettersson placerar in Borgströms liv i samtiden och omgivningen; ’Allt var naturligtvis inte guldkantat. USA:s president John F Kennedy mördades 1963, när Ulf Borgström bara var två veckor gammal, och nere på kontinenten höll Berlinmuren på att byggas.’ I slutet av boken skriver Pettersson ’Vi är därmed tillbaka när denna bok inleddes. Den 1 december år 2010 då folk så smått hade börjat julpynta i hemmen.’
Pettersson kan skriva så man vill veta hur det går, helt enkelt. Redogörelserna för hur bränder upptäcks och hur privatpersoner råkar hindra bränder i sista minuten är spännande att läsa om så här i efterhand – även om det knappast var spännande i en kittlande bemärkelse för de som var med.
Förutom dokumentationen av Borgströms framfart ger författarna också en tydlig redogörelse för polisens arbete, åtalsförsök och rundor i rätten. I det sammanhanget, framför allt i slutet av boken, utför Pettersson och Widlund ett eget litet detektivarbete. Bland annat påpekar de att det borde ha varit en enkel sak för poliserna att på de datorer Borgström lånade på biblioteket leta i historiken för att lista ut var nästa brand planerades.
Författarna menar också att Borgströms framfart kunde pågå så länge tack vare polisens och åklagares inkompetens att utreda bränder. Kritiken har tyngd, och det ska bli intressant att se om den leder till förändringar.”