”Det kändes jätteotäckt! Han såg helt besatt ut där han satt med uppspärrade ögon och stirrade ner i en karta. Han log, men leendet kändes djuriskt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det… han kändes ond…”

Orden kommer från en servitris i Vimmerby som fredagen den 26 augusti 2005 serverade en man som hon senare med stor säkerhet skulle identifiera med Ulf Borgström.

Senare samma natt brann Emil i Lönnebergas snickeboa ner till grunden i en anlagd brand.

Ulf Borgström hör till den svenska kriminalhistoriens allra största misslyckanden. I närmare tjugo år lyckades han gäcka sina förföljare och skrämma upp en allmänhet som inte kunde veta var det skulle brinna följande gång. Boken ”Gryningspyromanen” tecknar porträttet av Skånes kanske mest kända förbrytare. Hur han under sin uppväxt genomlevde fasor större än man kan föreställa sig. Hur han sökte tryggheten i gäng och droger. Ulf Borgström är ingen galning. Han har tvärtom beskrivits som både företagsam och intelligent. Innan vågen av bränder startade kallades Ulf Borgström ett tag för Telesabotören efter att på ett sinnrikt sätt ha tjuvkopplat växelstationer i Ystadstrakten. Då suckade en hög tjänsteman på Telia:

”Hade han inte hållit på med droger hade han kunnat bli chef över vilket teleföretag som helst.”

Boken Gryningspyromanen berättar den sanna historien om hur ett normalskapt barn utvecklats till en ensling som höll en stor del av Sverige  i ett skräckgrepp. Och om polisens kamp för att binda Gryningspyromanen till något av det svåraste som finns att bevisa – mordbränder. Den sista branden han greps för kunde slutat hur som helst. 37 människor tvingades fly ut i snöstormen för att rädda sina liv.